Nu packar jag för en hel skrivarmånad - i Nerja - och att leva min dröm och mitt La Dolce Vita. Igen. Så priviligierad att jag har fått så många år av att upprepa denna dröm...
Bilden är verkligen ett collage av "befrielse" från mitt eget mentala fängelse av hur det borde vara enligt alla villkor av uppfostran och normer ... att följa drömmen (det drömska fotot av mig taget för många år sedan) men också den äldre kvinnan som vandrar mot himlarna med några av sin drömmar och andra kanske inte uppfyllda.
Ett nytt manus "kluckar i mitt inre".. . utöver att jag måste vara överens med UNDER BAR HIMMEL före 15 maj.
So here I come, Spain!

Fyra dagar har gått sedan jag signerade ett traditionellt förlagsavtal på ljudbok och till det också avtal för fysisk bok och e-bok.
Overkliga dagar. Designern har fått min idé till omslag, enligt ovan, som han ska jobba med. Förbättra hoppas jag.
Det är liksom det jag har väntat på och önskat mig, INPUT som gör det som är bra bättre. Redaktören har gett mig till mitten på maj för att finslipa mitt manus.
Först bara glädje. Äntligen, skrek varje cell i min kropp och mitt hjärta jublade. Så härligt!
Sedan öppnade jag pärmen (den utskrivna manuset) och började läsa och korra. Jag har drömt om manuset och den blivande boken. Ömsom ljuvliga drömmar och ömsom mardrömmar.
Jag har vaknat i ottan och gått till min ateljé/kontor och rättat.... läst, rättat, ändrat, läst igen.
Det är som att tugga halm och jag hejdar mig från impulsen att skriva till förläggaren att "men, det här är ju bara skit" och "varför, i helsike, såg ni någon potential i den här högen av ord?".
Så beklagar jag mig för min make och han säger några kloka ord. Jag andas. Andas igen. Tar en paus, men kan inte låta bli att gå tillbaka till datorn och manuset.
Just vid de sista sidorna, händer något i mitt hjärta.... det är som att jag ser min intention från en annan höjd i mig själv. Jag ser det jag vill förmedla - utifrån.
Inte från min inre kritiker, utan från en mild plats. Från något i mig som förstår vad jag strävar efter... som förstår vad jag önskar att förmedla under och över en ganska banal historia.

Och det får mig att tänka på Paulo Coehlo... den författare som var min favorit i många år. Just för att han vävde in visdom i enkla historier. Och jag minns att min dröm var att bli en slags "Paula Coehla". 
Tänk om, tänk om det är vad förläggaren såg när han läste mitt insända manus?
Han som sa att han föll för min skrivstil, för mitt trovärdiga uttryck.
För ja, om än det är en påhittad, ganska "feel-goodig" baslinje så rör sig historien ändå bortom det "normala"; bortom det fysiska, synliga och förutsägbara. Berättelsen dyker djupt till underjorden och flyger högt ovan mark mot himlarna.... Denna enkla berättelse vill något mer... mycket mer än romantik och lyckliga slut. Den vill det som är större, högre och evigt.
Den vill spränga gränserna... och påminna mig och varje läsare om det som är MER.... än det som verkar vara.

Jag har läst, hittat ord som fallit mellan raderna. Förtydligat, raderat och slipat.
Jag är lika upprymd som rädd....

Men det får vara så.

Jag vet! Jag vet att det ovan sagda är fullständigt sant. Men det är ändå jobbigt när självtvivlet slår till. Och hos mig gör det så med hög intensitet mellan varven.
Idag tackade jag "ja" till ett traditionellt förlagsavtal gällande ljudbok för mitt senaste manus UNDER BAR HIMMEL och samtidigt till fysisk bok och e-bok. Inget är påskrivet ännu, men ikväll blir det ändå "skumpa" - för att jag höll ut när självtvivlet och missmodet höll mig vaken om nätterna. När jag var beredd att ge upp skrivandet.
Fast som mina döttrar sa:
- Trams mamma, du kommer aldrig sluta skriva!
Och jag sa det fastän jag visste att de hade rätt. Jag kommer att skriva fram till mitt sista andetag. Det har jag ju  lovat författaren i mig.
Men i alla fall. Äntligen! En efterlängtad bekräftelse från förlagsvärlden. Värt mycket. Trots att jag är så oerhört tacksam för hur mina läsare uppskattar, känner igen sig och att det jag skrivit har väckt eftertanke, tröst och inspiration för dem. Så är det ändå, så barnsligt härligt att få säga "traditionellt förlagsavtal"... för i den litterära världen är det lite finare än att vara egenutgivare. Kanske för att någon annan - inte bara jag och mina läsare, men ett proffs i branschen har bedömt det skrivna som så läsvärt att man lägger ut kostnaden för att göra berättelsen tillgänglig för världen.

Idag vill jag särskilt tacka min familj - särskilt Kent, Linn och Anna - som har trott på mig och mitt författarskap när jag har tvivlat. Att de har stått ut att höra min klagosång över refuseringar och andra motgångar, som jag, på sistone, har sjungit om oftare än tacksamhetens hymn över de framgångar jag faktiskt har rönt genom att jag, trots allt, aldrig har gett upp. Oförtrutet har jag skickat mina manus till alla tänkbara förlag, för att hitta just det som skulle förstå min intention, gilla min ton och vilja hjälpa mig med det svåraste av allt - att nå ut med böcker i en värld fylld av böcker som vill synas, bli lästa och lyssnade på.

"Men just idag är jag stark" som man sjunger i Kenta Gustafssons låt.
Stark och väldigt, väldigt, väldigt glad. Rent av lycklig. Stolt över mig själv som inte gav upp, som lärde mig att stå ut med att skicka "bebisar" (färska manus) till förlag överbelastade med obeställda manus. Stolt att jag har överlevt alla "tack, men nej, tack för vi får så många manus att vi inte kan erbjuda utgivning." Jag har överlevt och äntligen, äntligen kommer jag att få en redaktör att bolla med...
Planerad utgivningen till hösten. Om allt går enligt planen.

Så ikväll skålar jag för att "självtvivlet är en del av den kreativa processen, inte ett tecken på otillräcklighet" - och faktiskt är inte heller refuseringar ett tecken på otillräcklighet utan på det faktum att så himla många fler än jag längtar efter att få säga de magiska orden "traditionellt förlagsavtal"
Skål för det.... för kampen ... för kallelsen ... för för livet .... 

Det blev ingen fredagsblogg förra veckan. Min inre författare var tyst och stilla. Kanske i väntan? Vem vet.
Idag fick jag ett efterlängtat mejl. En ljusglimt. Eller kanske till och med ett stort ljus. Vi får se? Jag fick ett erbjudande om traditionellt förlagsavtal gällande ljudbok för UNDER BAR HIMMEL och möjlighet till både E-bok och tryckt bok!
(Bilden är min första idé och utkast på en framsida)

Det är så märkligt. Så stilla och tyst i mig. Det är som att jag viskar när jag skriver det här.
Jag, som har längtat och väntat i så många år på att få det där redaktionella stödet, korrekturläsning (!) och stöd vid lansering, sitter nu här och vågar inte tro, så där som man säger om att "inte ropa hej förrän man är över bäcken". Kanske är min försiktighet också en effekt av att jag vet att det är en bit kvar till ett påskrivet avtal - från både förläggarens och min horisont. Och kanske är jag helt enkelt inte bara barnslig längre. Inte naiv. Inte så godtrogen som jag var när jag blev lurad av ett hybridförlags glädjekalkyler och löften. Jag vet en del efter tretton böcker..... liksom.

MEN, ändå...jag har läst omdömet ett par gånger. Tårögt. För alldeles oavsett var just det här erbjudandet landar så är förlaget intresserad och villig att satsa på mitt manus. Det är så uppmuntrande. Och det här mejlet kom när jag som mest behövde sådana här orden. "Att mitt manus är välskrivet och fint. Att man gärna vill ge ut det".
- Du ser, sa min äldsta dotter, man ska aldrig ge upp...
Och det har jag inte gjort, och kommer inte att göra, heller - om än det så ofta har känts omöjligt och säkerligen kommer att göra det igen. Eller inte?!

Nu ska jag fira lite, bara för att mejlet kom! Det räcker långt! Just nu!

En hel månad fick mina tavlor hänga på Galleri Vågen, bibblan i Åkersberga. Samtidigt fanns mina böcker på plats och jag spenderade två timmar/vecka i salen och "hängde" med mina tavlor och böcker. Och träffade så många fina människor som lät sig förundras av mina alster.
Det har varit en nåd - och all uppskattning kom under en tid när jag behövde det som mest... för ett tag har det verkligen känts motigt att nå ut. Jag skriver och målar förstås för att jag älskar att göra det, men jag gör det också för att nå ut. För att mötas. Och nu fick jag precis det jag önskat mig. Känner djup tacksamhet och glädje.
Så kom dagen när nya ägare hämtade sina alster. Och tro mig det är som att "dö lite grann" att skiljas från verken... För jag målar min själ...jag målar min egen process.... jag målar min "tro", min andlighet... jag fångar Ljuset...för att livet vill manifestera sig...
Och samtidigt vet jag att det är just genom att våga dö - att våga och villigt släppa taget som vi föds på nytt. 
Människor frågar om jag inte gör posters på mina tavlor innan jag säljer dem. Men nej, det vore som att försöka behålla "en mjölktand" på en tunn tråd...
Jag måste våga dö.....och så.. strömmar inspiration och kreativiteten på nytt... 
Och solen strålar idag...
Tack för mars 2024. Tack för alla som kom och besökte mig på Galleri Vågen. Tack för allt!

Det här blev första tavlan efter pånyttfödelsen!

Lina Abrahamsson från vår lokaltidning "Kanalen" mötte mig en förmiddag förra veckan och intervjuade mig om mitt författar- och konstnärsskap. Så i onsdags låg tidningen i postlådan och det var med skräckblandad förtjusning som jag upptäckte att jag var på första sidan. Som att plötsligt bli synlig på en ort jag bott på i tjugoett år utan att känna tillhörighet.
Jag hade granskat artikeln - och visste mig icke ansvarig på eventuella korrekturfel - så lugn kunde jag bläddra fram till artikeln och bilderna som redaktionen satt ihop.
"Detta är jag", tänkte jag - jag som nu blir presenterad på orten för ungefär 22000 hushåll. Det kändes faktiskt väldigt stort för mig... 
Och när jag kom den eftermiddagen för att "hänga" med mina tavlor och böcker, två timmar, fick jag extra många besök. Plötsligt fick jag kära besök av kär vän, en kvinna från förr, någon som ville återvända och se tavlorna igen samt främlingar kom för att de blivit nyfikna via artikeln. I intervjuen berättade jag för Lina att jag har insett att jag både skriver och målar för att skapa möten.
I både ord och bild önskar jag att läsare och betraktaren får ett möte med universum, med det som är mer än det vardagliga och påtagliga. Jag önskar mötet mellan mig som författare och konstnär med läsaren och betraktaren. 
För nej, jag målar och skriver inte bara för att det är en kul hobby - att skapa är att visa sin själ och det är självfallet helt magiskt när någon berörs av en tavla eller en text. För det är jag som blir synlig... även om tavlans motiv är ren fantasi och en berättelse ren fiktition. Så finns jag där mellan penseldragen och färgerna. Jag finns där mellan raderna i en bok. Min ton, min tro, min längtan, mina sår och min styrka....avtecknar sig.

Jag har fått så många magiska möten under de tre veckor som passerat på Galleri Vågen, Biblioteket i Åkersberga. Inte minst har det varit helt underbart att se barn som kommit in i salen och låtit sig förundras med upprepade "woaw, woaw". Jag tror de minns vad vi, vuxna, ofta har glömt. Jag tror deras själar ofta tilltalas mer direkt och de är inte rädda för att fascineras och fråga. En pojke betraktade mig länge och intensivt. Som om han undrade vem jag är som har målat allt det han såg. I våra blickar möttes vi bortom tid och rum. Så berörande.

Och  - och några dagar är kvar. På askonsdag är det dags att montera ner utställningen och släppa iväg de sålda till sina nya hem.
På onsdag 27 mars är jag där mellan kl 11-13, inställd på fler magiska möten.
Det har varit en så fin månad. Och jag är Silvia Raluca Badulescu på Biblioteket evigt tacksam för att hon skrev och frågade om jag vill ställa ut. Tack, tack, tack änglamänniska!

Kreativitens ebb och flod....
Jag vet så väl att det är så... att kreativiteten är en puls som jag inte kan styra eller forcera, inte tvinga fram dess flöden. Ibland blir det bara helt tyst och stilla. Inga ord, inga bilder kommer forsande genom mitt medvetande.
Och fast jag vet att det är en mycket fertil tid...  -  att dessa perioder är som att bli befruktad och bli gravid... och att bära något som ska bli utan att veta VAD som ska ta form - så sveper melankolin över mig. Varje gång. Och jag vet det är en mekanisk reaktion (inte en psykologisk depression) som känns som sorg... Som en slags existentiell kris. Vem är jag när jag inte skriver? Vem är jag när jag inte målar? Vem är jag när jag inte skapar?
Och den här processen blir alltid olika djup. Den här gången har den känts extra starkt. Av en mängd olika skäl har frågorna till slut blivit till ett vem är jag nu? Vad vill jag med resten av mitt liv? Igen!
Jag har dansat - och dansar - på eggen mellan mening och meningslöshet. Mellan glädjen över allt jag skapat och känslan av att jag inte åstadkommit vad jag drömde om och att livet blev en tummetott.
Så fort jag berättar det för någon säger man "Men gud, du som skrivit tretton böcker och målat hundratals tavlor. Du som har hjälpt och hjälper så många människor, varför säger du så?"
Få är de som kan stanna med mig i sorgen tills jag når andra sidan.... 
Kanske för att det för de flesta är så skrämmande att stanna med tanken om att det nog faktiskt "blev en tummetott", i alla fall i jämförelse med vår potential, i jämförelse med drömmarna, med önskningar och allt det där....
Men nu är jag där .... livet blev en tummetott.... men den är vackert broderad... Och sakta förlikar jag mig med att jag kanske aldrig kommer att skriva boken med stort B, kanske aldrig kommer att måla tavlan med stort T, aldrig vara människan med stort M och inte ens mamman och mormor med stort M.
För jag är bara jag... och jag vet, det räcker. Det är nog....
Jag vet, så trösta mig inte. 
Idag har jag målat en fånig tavla, för jag kunde inte vänta på "den sanna förlossningen" och jag ler....och minns att jag har lärt mig - och lär ut - att i väntan på det gudomliga, kreativa och genuina flödet får vi lov att leka lite. Måla en fånig tavla, skriva en fånig dikt eller bara vara en vanlig människa....

Jag är bara en vanlig människa med en liten söt tummetott. Idag. Alltid.... Bara....det räcker. Det duger. Det är mer än nog.

I mitt manus UNDER BAR HIMMEL rör sig berättelsen mellan den ordinära och den extraordinära dimensionen av livet; mellan "den här sidan" och "den andra sidan"; mellan det fysiska och icke fysiska rummen som mellan den linjära tiden och den tidlösa - likväl som den djupdyker i de psykologiska faktorer som avgör våra medvetna och ofta omedvetna val.

Berättelsen har sin början under Annas första år som änka, där hennes avlidne make, Totte, lämnar tecken om att han finns där, fast på "andra sidan". Han ger henne också sin välsignelse att gå vidare i livet och älska igen.
På en skrivarkurs träffar Anna en sjutton år yngre poet, Eddie och deras möte ger dem starka déjàvu upplevelser, från en ofullbordad kärleksrelation på 1600-talet - mellan rik, gift man och en kurtisan, vilket förklarar för dem varför de nu ses igen. 
Men deras relation möter i nuet, precis som under 1600-talet, motstånd och hinder. Inte på samma sätt som då, men deras vägar skils ändå åt för att Eddie måste ta ansvar för en annan, uppkommen situation.
Några år senare möts de igen och det som blev oavslutat får ett avslut som "vänder" på ödet .... och som frigör sig från de cementerade idéer vi, fortfarande, har runt formerna för kärleksrelationer.

Utmaningen är att manuset är gränsöverskridande - den rör sig i gränslandet av "fantastik" (som kommer av det engelska begreppet "fantasy") i och med de paranormala upplevelser som Anna - och även Eddie - har. Förlag har ju oftast en eller ett par genre, en inriktning och en målgrupp bestämd. 
Men ändå är berättelsen sannerligen vad vi normalt härrör till just "fantasy" (myter, legender, magiska krafter och fantasivärldar).

I stället dansar min berättelse på den klassiska kärlekshistoriens baslinje; en skönlitterär relationsromans som både tar höjd i det andliga och dyker ner i en del psykologiska faktorer fast ändå med en "touch" av feelgood. Lite av "extra allt" kanske man kan säga.
Därmed, för att manuset, inte går att boxa in, tycks det vara svårt att finna ett förlag som är beredd att röra sig lite utanför det vi betraktar som realism till "magisk realism". För det är precis vad livet är för mig; magisk realism. Inte fantasi, inte inbillning, utan bara en naturlig flerdimensionell verklighet.

En roman jag faktiskt minns som också rörde sig mellan "den här och den andra sidan" var Kajsa Ingmarssons "Någonstans inom oss", 2011, Norstedts förlag. Den var så fin, minns jag!! Och som läsare, söker jag själv, berättelser som rör fritt mellan världar.
Och det får mig åter att tänka på vad en amerikansk manusförfattare, David Gerrold sagt:

"Skriv om det som tillfredsställer dig, oavsett vad! Var din egen författare. Var den författaren du vill vara. Skriv vad du vill läsa. Skriv om det som stimulerar dig. Skriv om det du tycker är spännande. Skriv det som behagar dig och ger dig njutning. Skriv om det som gör dig arg. Skriv om det som får dig att gråta. Skriv om det som får dig att le och skratta. Försök inte att vara någon annans författare. Var den författare du är menad att vara."

Kanhända kommer snart den tid när människor, som t ex förläggare, öppnar sina sinnen lite mer.... Vem vet?! Håller tummarna och håller en bön i mitt hjärta att finna ett förlag till manuset eller att det bli funnet av någon som inte är främmande för dessa dimensioner.
Men uj, det är så nära att ge upp hoppet.... 
Tur att solen lyser idag!! 

Idag har jag och min man hängt upp sjutton stora tavlor på Galleri Vågen, Åkersberga Bibliotek för Vernissage imorgon, lördag 2 mars kl 12-14.
Sedan får tavlorna pryda rummet ända till den 27 mars.
Det blev så oerhört vackert, eftersom rummet är stort och ger gott om utrymme runt varje tavla. Det är som om varje tavla får vara sitt eget unika smycke på väggen och samtidigt bilda en harmoni med varandra.
Känner mig lycklig och ser fram emot att se tavlorna genom andras ögon. "The beauty is in the eye of the beholder" sägs det ju .. Och det kändes så fint att några Bibblan-besökare smög in i galleriet för att tjuvkika - och uttryckte sin förundran och uppskattning över tavlorna. Det gör mig så himla glad.

Så har mina böcker också fått ett bord att stolsera på. Så det är verkligen så att man som gäst kommer att kliva in i mitt "lilla" universum... eller som poeten Rumi sagt, "så är vår inre värld större än världen utanför ..."

Och jag tycker så mycket om den italienske filosofens råd som jag delar på bilden idag. Jag hoppas många kommer att inspireras till en resa in i sitt eget universum under mars månad på Galleri Vågen!!

Jag kommer att finnas där, utöver i morgon på vernissaget, också:
Söndag 10 mars kl 13-15
Torsdag 14 mars kl 16-18
Onsdag 20 mars kl 16-18
Onsdag 27 mars kl 11-13

För samtal om allt mellan himmel, jord och kosmos och om mitt konstnärs- och författarskap!
Kom vetja!

Ibland är det tid att bege mig bortom det skrivna orden. Till bildens uttryck för min själ.
Särskilt när orden har stockat sig, blivit svårfångade, när det är tid att korrekturläsa för att hitta alla de ord och bokstäver som har trängt sig in där de inte ska vara eller när andra, som borde vara där, har fallit mellan raderna och försvunnit. Ibland är det bara så skönt att sprätta upp plasten på en stor Canvas, fästa den på staffliet, låta färgerna och motiven ta mig långt bort. Högt upp och förbi all den kamp som författarlivet trots allt ofta är mitt i det meningsfulla att skriva.
Bara flyga iväg i meditativ målning. Ut över land, hav, himlar och ut i kosmos. Befriad från varje längtan och varje dröm. Fri från känslan av framgång och misslyckande, från jämförelser, "borden" och "måsten".
Bara vara fri! Flyta med i handens och penselns spontana rörelse, leka, betrakta, följa, acceptera och älska. 
För att tiden upphör... inför skapandets nåderika överflöd.

Den här helgen ska jag måla en tavla, som kanske blir den knappt torkade och senaste - på min utställning 2-27/3 på Bibblan i Åkersberga. 
Jag ska låta färgerna frigöra mig.... och bli till en bild - och kanske föds ur motivet några ord - som speglar min själs toner.... Vem vet?! 
Och texten som jag lånat av okänd författare här nedan är så sann.... så sann!
Välkommen om du under stund vill stå mitt i rummet och blicka ut mot evigheten!